© Josefine Wistrand

Det mest givande, ansträngande och tidskrävande vi gjort är också det roligaste. I november samlade Mia oss alla under bilden. Hon förde oss engagerat runt i K-huset och stannade vid de stora oljemålningarna. De jag kastat trånande blickar på under hela gymnasietiden, och velat prova på själv. Hon frågade oss om vi ville göra egna porträtt av oss själva i olja. Jag var jätteintresserad av uppgiften och var ivrig på att börja. Mia hade bara till Jul kvar att undervisa oss, och trodde att vi skulle bli klara till dess. Jag visste att vi inte skulle bli det, men ville ändå göra målningen.

Vi började med att fota oss i studion med symboliska föremål och dramatiska skuggor. Sedan redigerade jag bilden i Photoshop för att höja kontrasterna. Vi skrev ut bilden och la den på ett overhead för att sen använda tavelkrita för att rita ut konturerna på ett stort träunderlag målad med grå målarfärg.

Jag var snabb, och började måla de ljusa partierna med vit målarfärg i ansiktet innan jag helt visste hur jag skulle göra. Det blev alldeles för mycket färg, och bilden såg ut som en clown. Det fanns inga nyanser, bara tjock, vit färg som en halloween-sminkning. Jag blev osäker, och tog åt mig allt vad folk sa: ”Oj, vad få stödlinjer du ritat! Du måste göra fler, annars går det inte.” ”Oj vad ful!” ”Du gör fel!”
Orden gjorde att jag ville gå ner och rita fler linjer, fick inte det och försökte sen frenetiskt att få bort färgen från ”monstret”, som jag kallade henne. Det gick till en viss del, en jag målade utan självförtroende. Jag målade väldigt tunt och noggrant med den vita färgen i fortsättningen. Det gick bättre, och jag tyckte att det var kul att göra alla ljusa partier i håret och på händerna, etc. Ansiktet var fortfarande lite off, men med grå målarfärg fick jag det likt mig.

Vi höll på länge med förarbetet. Mia sa att det var två                                                             tredjedelar av arbetet, och att man sedan bara skulle måla tunt med målarfärgen över förarbetet. Jag vågade inte dra i med färg i ansiktet, och hon blev för gul. Jag var rädd för att göra för mycket och förstöra allt, var osäker och jämförde min med andras.

Men med oljemålningen ökade också mitt självförtroende för min bild. Jag tyckte att det var kul att måla håret, fastän jag målade tjockt och förarbetet försvann. Jag var fortfarande noggrann och kollade slaviskt på referensbilden. Men med kläderna kom modet. Jag provade olika tekniker, att dra bort färgen snabbt efter att ha applicerat den för att få en ljusare nyans med fina kanter, att blanda ihop olika nyanser, förtunna den eller använda olja i oljefärgen för att kunna göra flera lager. Jag använde fingrarna, papper, topsar och trasor, och någonstans på vägen försvann osäkerheten. Jag hade roligt, och tyckte om det jag gjorde. Jag ägde uppgiften, den ägde inte mig. Det gjorde hela skillnaden. Jag kollade fortfarande på referensbilden, men jag var inte slav under den. Jag visste att bilden skulle bli som den skulle i slutet, men att jag behövde våga lite för att ta den dit.

Vi blev inte klara till Jul, men fick några veckor till i januari. Kajsa och jag stannade kvar efter varje lektion och kämpade oss fram till mållinjen i slutet av månaden.

Den här uppgiften var viktig för mig för att jag lärde mig att tro på mig själv och inte alltid jämföra mig med andra. Den var rolig, och jag kände att jag gjorde någonting viktigt och meningsfullt. Jag frågade mig aldrig ”varför gör jag det här?”, för jag hade velat göra uppgiften sen ettan och var tacksam över att jag fick utföra den.

Jag har lärt mig att allting går bättre om man tycker att det är roligt, tycker att det man själv gör är bra och bygger upp sitt självförtroende. Även om en målning ser ut som ett monster i början kan den arbetas upp till att bli precis som man vill. Man behöver bara öva och tro på sin egen förmåga, lita på sitt eget omdöme och våga göra fel ibland.

Josefine Wistrand 2017